Artikel 20: Alternativ omvårdnad

1. Ett barn som tillfälligt eller varaktigt berövats sin familjemiljö eller som för sitt eget bästa inte kan tillåtas stanna kvar i denna miljö skall ha rätt till särskilt skydd och bistånd från statens sida.
2. Konventionsstaterna skall i enlighet med sin nationella lagstiftning säkerställa alternativ omvårdnad för ett sådant barn.
3. Sådan omvårdnad kan bl a innefatta placering i fosterhem, kafalah i islamsk rätt, adoption eller om nödvändigt, placering i lämpliga institutioner för omvårdnad om barn. Då lösningar övervägs skall vederbörlig hänsyn tas till önskvärdheten av kontinuitet i ett barns uppfostran och till barnets etniska, religiösa, kulturella och språkliga bakgrund.

Följande artikel är hämtad från Dagens Nyheter

För fosterbarnen är livet preliminärt
Ungefär ett barn per skolklass har det så svårt att samhället någon gång under uppväxten övertar föräldrarnas ansvar. Tre fjärdedelar av dessa omhändertagna barn hamnar i fosterfamilj.

Just nu lever omkring 11.000 pojkar och flickor i Sverige som fosterbarn. De flesta växer upp med en stark känsla av osäkerhet, och den beror inte bara på att ursprungsfamiljen har brustit.
Fosterbarnen ska återförenas med de biologiska föräldrarna så snart som möjligt, det är grundtanken i den svenska lagstiftningen. Var sjätte månad eller oftare ska socialnämnden överväga om barnet behöver vara kvar i fosterfamiljen eller om han eller hon kan återföras till sin ursprungsfamilj.
Den eventuella tryggheten i fosterfamiljen varar alltså som längst ett halvår i taget.
Inte nog med det. Tre fosterbarn av fyra har omhändertagits med vårdnadshavarnas medgivande; föräldrarna kan när som helst lyfta bort barnet från fosterfamiljen.

- Många fosterbarn lever ett preliminärt liv. De bollas fram och tillbaka och vågar inte rota sig någonstans, säger Annelie Hed, fosterförälder sedan snart trettio år och ordförande i Familjevårdens centralorganisation, en förening för fosterföräldrar. Osäkerheten slår mot fosterföräldrarna också, påpekar Annelie Hed:
- Man måste vara beredd att släppa barnet ifrån sig när som helst. Det spelar ingen roll om man har hämtat det på BB och vårdat det i flera år och tagit det till sig som sitt eget barn - plötsligt ska ungen bara flyttas till en mamma som kanske har nyktrat till under en period. Jag tror att detta får många fosterföräldrar att omedvetet hålla igen lite på kärleken. Och det är ju förödande för anknytningen, den som är så viktig för barnets utveckling.
Ylva Gavell Söderström, fostermamma och vice ordförande i Familjevårdens centralorganisation, är också upprörd över hur samhället behandlar fosterbarnen:

- Vi har en väldigt stark föräldrarätt i Sverige. Föräldrarnas intressen väger nästan alltid tyngre än barnens behov. Jag vet flera fall där socialsekreteraren har använt barnet som lockbete för att få de drogberoende föräldrarna att skärpa sig. Så borde det inte få gå till.
Den bristande kontinuiteten i fosterbarnens liv syns tydligt i statistiken. Omkring varannan tonåring som placeras i fosterfamilj tvingas att flytta därifrån tidigare än vad det var tänkt, och i vart fjärde fall där fosterbarnsvården avbryts sker detta inom tre månader. Det visar en undersökning av Bo Vinnerljung och Marie Sallnäs, forskare i socialt arbete vid Socialstyrelsen och Stockholms universitet.

Riksdagen har gjort vissa försök att skapa större trygghet för fosterbarnen. Sedan över tjugo år stadgar föräldrabalken att fosterföräldrarna kan överta den juridiska vårdnaden "om det är uppenbart att det är bäst för barnet". Och för drygt tre år sedan skrevs en ny regel in i lagboken: när ett omhändertaget barn har levt i samma fosterfamilj i tre år - då ska socialnämnden "särskilt överväga" om det finns skäl att gå till tingsrätten och begära att vårdnaden flyttas från de biologiska föräldrarna till fosterföräldrarna.
Men enligt en utvärdering som Socialstyrelsen har låtit göra är det ovanligt att socialnämnden följer denna regel. Under år 2005 var det bara 56 av landets 290 kommuner som i något eller några fall agerade för en vårdnadsöverflyttning.
Varför så få? Jo, vissa kommuner har helt enkelt bristande rutiner, enligt Socialstyrelsens granskning. Andra hävdar att situationen i många fosterhem är alltför instabil och att många fosterbarn har en alldeles för svag anknytning till fosterföräldrarna - trots att de har bott hos dem i över tre år.

Socialtjänsten kan också ha andra skäl till att vilja undvika en vårdnadsöverflyttning, ett är att samhället förlorar insynen i barnets liv när fosterföräldrarna övertar vårdnaden.
Det finns ett problem till: många fosterföräldrar vågar eller vill inte överta vårdnaden. För det första kan stödet från socialtjänsten försämras eller försvinna, för det andra kan kommunen sänka den ekonomiska ersättningen.
Pengarna spelar en viktig roll inom ungdomsvården. Men det är de företag som driver privata ungdomshem som kan göra hyfsade vinster, inte de vanliga fosterföräldrarna.

Arvodet man får för att öppna sitt hem för ett fosterbarn är cirka 4.500 kronor per månad. Om barnet har stort vårdbehov kan arvodet höjas, som mest upp till cirka 9.800 kronor per månad. Därutöver får man ersättning för de ökade kostnader man har, och vill kommunen att man ska vara tjänstledig för att ta hand om ett extra vårdkrävande barn kan man få ersättning för förlorad arbetsinkomst.
Ingen blir alltså rik av att vara fosterförälder. Numera råder allvarlig brist på fosterhem i Sverige. Allt färre svenskar är beredda att åta sig det krävande uppdraget att ta hand om ett utsatt barn som när som helst kan försvinna ur familjens liv.
I England och USA har man valt en annan väg, där gör man adoptivbarn av fosterbarnen. De biologiska föräldrarna får visserligen stöd för att reda upp sin situation och börja fungera som ansvarstagande vårdnadshavare. Men om de inte lyckas inom ett visst antal månader - då ser myndigheterna till att barnet får en annan familj.

Sådana inhemska adoptioner är ytterst ovanliga i Sverige. Så borde det inte vara, enligt Elisabet Sandberg på Adoptionscentrum. Hon efterlyser ett systemskifte inom den svenska barnavården, och hon gör det bland annat med stöd av John Triseliotis, professor i socialt arbete vid universitetet i Edinburgh.
Han har granskat forskningen på området och dragit slutsatsen att adopterade barn känner mer av känslomässig trygghet, tillhörighet och allmänt välbefinnande när de går ut i vuxenlivet än ungdomar som har vuxit upp som fosterbarn.
- Varje fosterhemsplacering borde betraktas som en kortsiktig lösning, för den ger inte barnet någon långsiktig trygghet, säger Elisabet Sandberg. Om de biologiska föräldrarnas problem är så stora att man inte rimligen kan tro att de kommer att resa sig snart - då borde myndigheterna sätta ner foten och besluta om en permanent lösning för barnet. Det handlar ju om pojkar och flickor som behöver mer trygghet än andra barn - inte mindre!

För tonåringar bör man nog i de flesta fall nöja sig med att flytta över vårdnaden till fosterföräldrarna, tror Elisabet Sandberg. Men när det handlar om mindre barn borde man ha med adoption som en möjlig lösning, anser hon:
- Vi behöver kloka och modiga socialsekreterare som i första hand tänker på barnens bästa och vädjar till de biologiska föräldrarna att gå med på en adoption. De allra flesta föräldrar vill ju att barnen får växa upp i ett tryggt och stabilt hem.
- Och adoptionen kan ju vara öppen, vilket innebär att adoptivföräldrarna förbinder sig att låta barnet ha kvar kontakten med ursprungsfamiljen.

Gunvor Andersson, psykolog och professor i socialt arbete vid Socialhögskolan i Lund, har i många år forskat i fosterbarnens speciella situation. Och hon är inte lika säker på att adoption är en bra lösning.
- Idén om adoption bygger på drömmen att alla adoptivföräldrar är goda människor som klarar av att ta hand om barn med allvarliga problem.
- Men erfarenheten från England och USA visar att även adoptivbarn straffar ut sig. Det händer att adoptivföräldrar ger upp och att adoptivfamiljer spricker. Dessutom är det väldigt vanligt att adopterade barn får sin kontakt med ursprungsfamiljen helt och hållet avskuren - om de inte kan vara kvar i adoptivfamiljen står de helt ensamma i världen.

Det finns engelska och amerikanska experter som anser att den svenska modellen är bättre för många barn, påpekar Gunvor Andersson.
- Det är oerhört viktigt att barnet får ha kvar tråden till sitt ursprung och att fosterföräldrarna och de biologiska föräldrarna respekterar varandra och samarbetar. Om barnet ska bo kvar i fosterfamiljen i många år är det bäst att vårdnaden flyttas över till fosterföräldrarna, och när detta sker får inte stödet från socialtjänsten minska. Det handlar ju trots allt om pojkar och flickor som från början har fler problem att hantera än andra, och de behöver både hjälp och lugn och ro, säger Gunvor Andersson.

Gert Svensson